Det är just sådana här dagar som är som varmast som vi brukar ägna oss åt fysiska aktiviteter. Den här dagen klättrade vi uppför San Giovannis fortress och belönades med den här vackra utsikten. Men vägen upp kantades av många flaskor vatten alla lika vackra, fast i plastflaskor.
Dagen efter Kotor åkte vi buss till närmsta staden där den enda järnvägen finns i Montenegro, den lilla staden Bar. I Bar åkte vi med tåget som skulle ta oss vidare till Belgrad, Serbien Vi åkte klockan 2 på eftermiddagen och var framme klockan 11 på kvällen. Det var en riktig mardröm svetten rann mer eller mindre hela vägen och den enda luftkonditioneringen som fanns var fönstren som var öppna i gångarna. Så ville man ha det någorlunda skönt fick man sticka ut huvudet genom fönstret och ha ögonen stängda för att slippa få in små fjäderfän. Fast sådan extrem svalka gav det inte då tåget inte gick fortare än att man hade kunnat joggat lite lätt vid sidan om. Det är lätt att glömma att kommunikationerna inte är så toppenbra ännu på Balkan, det var inte allt för länge sedan som det var krig där nere. Samtidigt är det just sådana här saker som gör att en resa blir ett minne för livet och ett äventyr som inte går att beskriva med ord, utan måste upplevas.
